Rosor av Rosén
Igår när jag som bäst var i köket och stökade och förberedde middagen åt familjens alla medlemmar kom Anders hem från jobbet.
I mitt Periodiska system befinner jag mig i nr 4, så magen ömmade lite och jag hade längtat efter honom hela dagen. Trots det har jag kanske inte varit mitt vanliga sprudlande jag.....och Anders hade uppfattat mig mer att vara i period
nr 2. Ja, ni ser hur det kan vara - det stämmer inte alltid liksom :)
Hur som helst så längtade han också - och måste ha tyckt att jag förtjänade en extra uppmuntran - för i famnen hade han den vackraste bukett röda rosor jag sett på länge och den var till mig :) Gissa hur glad jag blev över denna romantiska gest och han fick en bamsepuss!
Med en enkel.... Sen är dom ekologiskt odlade också. Bra miljötänk älskling! "Braaaaa" som "Mia & Klara" Görel skulle ha sagt!
I mitt Periodiska system befinner jag mig i nr 4, så magen ömmade lite och jag hade längtat efter honom hela dagen. Trots det har jag kanske inte varit mitt vanliga sprudlande jag.....och Anders hade uppfattat mig mer att vara i period
nr 2. Ja, ni ser hur det kan vara - det stämmer inte alltid liksom :)
Hur som helst så längtade han också - och måste ha tyckt att jag förtjänade en extra uppmuntran - för i famnen hade han den vackraste bukett röda rosor jag sett på länge och den var till mig :) Gissa hur glad jag blev över denna romantiska gest och han fick en bamsepuss!
Med en enkel.... Sen är dom ekologiskt odlade också. Bra miljötänk älskling! "Braaaaa" som "Mia & Klara" Görel skulle ha sagt!
En olycka kommer sällan ensam
Ja, ni har hört det, det där klassiska ordspråket "En olycka kommer sällan ensam". Men visst är det sant, så sant.
Är nyss hemkommen från en fantastisk weekend i London (vilket jag kommer skriva om lite senare när jag fixat bilderna). Men hur som helst, INNAN vi kom dit, hände detta, inom loppet av en timme.
När vi passerat säkerhetskontrollen på Västerås flygplats så behövde jag gå på toaletten. Knallade således dit och det visade sig att samtliga damtoaletter var upptagna. Kissnödig som jag var rekade jag läget och fann att handikapptoaletten ej var upptagen. Rätt eller fel - just då hade jag inga skrupler - så jag knallade resolut in där och satte ner rumpan på den toapappersprydda, sitsen (Det gäller ju att skydda sig mot alla möjliga konstiga baciller - kanske jag skulle ha stått upp istället med halvt böjda knän - man vet ju aldrig vad eller vem som varit där innan...)
Då jag är klar upptäcker jag att DEN har kommit! Ja, ni vet VAD (om ni läste mitt förra inlägg). "Shit" tänker jag...Trodde jag var smart när jag packade ner tampongerna i necessären som låg väl inpackad i min fina weekendväska. Som tur var hade jag den med mig in på toan så det var bara att, fortfarande sittandes på den toalettpappersprydda sitsen, öppna väskan, krångla fram necessären och hitta den lilla bomullsraketen.
Så där ja! Nu var det klart. Reste mig, drog upp jeansen och skulle precis spola, när jag....och nu kommer olycka nr 2:
Märker att hela spolfunktionen är trasig (!) Det går en kall vind genom kroppen och jag blir först ståendes paralyserad, precis som om värsta tänkbara scenario precis har utspelat sig. Jag försöker dra upp nånting (typ knapp) för att se om jag får igång mekanismen och när det inte funkar så försöker jag istället trycka ner nånting (typ en knapp) för att se om det sätter igång nån lite spol DÅ! Men ack nej ack nej - vattnet nere i toaletten rör sig inte det minsta, ingen liten våg ens på ytan och jag börjar förstå och inse att det där som ligger där nere i vattnet - det som man egentligen ska spola bort - det kommer inte att försvinna - åtminstone inte så länge som jag är på svensk mark.
Så.....ståendes där inne och inte veta hur många människor som står på kö utanför för att komma in, var det naturligtvis inte mycket jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte spola bort "det där". Det var bara att inse fakta och jag gjorde vad vem som helst skulle ha gjort; jag tog en stor näve toapapper och la som ett litet fint lock ovanpå; Simsalabim - Borta!. Tvättade händerna och gick ut med huvudet högt, redo att fejsa den långa kön av människor. Som tur var så fanns det ingen kö och ingen stod på tur och ville gå in på handikapptoaletten. Jag kunde pusta ut...
När vi sedan kommit in i planet, satt oss tillrätta i RyanAirs trånga, knallgula galonklädda säten så var det dags för lite "äta & dricka" . Vi beställde en liten flaska vitt bubbelvin, chips och varsin stor kopp kaffe. Vi vecklade ner dom s.k. borden och inväntade vår beställning. Flygvärdinnan satte ner vinet, chipsen och gav oss kaffekopparna. Vi ställde allt på respektive bord och när Anders skulle vända sig lätt till vänster för att betala, kom han åt mitt bord och hans hand flög av en ren olyckshändelse ut till höger och kom åt min kaffemugg så att den ramlade....på mig! varpå allt det heta kaffet rann ner på mina ljusa jeans, på min, som tur var, svarta tunika och ner på mitt säte (!) Jag blev så överraskad och överrumplad av hettan från kaffet, samt fick lite smått panik över den jättestora bruna fläck som snabbt bildats på jeansen, att jag brast ut i gråt! Det gjorde ont som bara attan och samtidigt så tänkte jag "Vad ska jag NU ha på mig i London???Jag har ju inga andra brallor med mig! Och vad ska folk tänka när jag kliver ur planet med en stor jäkla fläck mitt fram på byxorna?" Anders blev förstås villrådigt beskyddande och bad om ursäkt flera gånger och han tyckte så synd om mig när han såg tårarna som rann nerför kinderna....Flygvärdinnorna engagerade sig och gav mig AloeVera-kräm att smörja på armen och jag försökte febrilt badda bort kaffefläcken med mitt "Loka-Citron"vatten. Jag "åjade" mig som ett barn (har jag förstått i efterhand) och tyckte hela världen hade rasat (kan det ha nånting att göra med min period nr 3?)
Anders lovade att vi skulle köpa nya jeans åt mig på Harrods (!) Ja, eller hur? sa jag och skrattade mellan tårarna.
En kvart och ett glas vin senare kändes allt bättre igen och jag tänkte att: NU kan den här helgen bara bli SÅ himla bäst efter detta! Och det blev den oxå och fläcken gick nästan helt bort :) Tell you more later! // Hugs from Mia //
Är nyss hemkommen från en fantastisk weekend i London (vilket jag kommer skriva om lite senare när jag fixat bilderna). Men hur som helst, INNAN vi kom dit, hände detta, inom loppet av en timme.
När vi passerat säkerhetskontrollen på Västerås flygplats så behövde jag gå på toaletten. Knallade således dit och det visade sig att samtliga damtoaletter var upptagna. Kissnödig som jag var rekade jag läget och fann att handikapptoaletten ej var upptagen. Rätt eller fel - just då hade jag inga skrupler - så jag knallade resolut in där och satte ner rumpan på den toapappersprydda, sitsen (Det gäller ju att skydda sig mot alla möjliga konstiga baciller - kanske jag skulle ha stått upp istället med halvt böjda knän - man vet ju aldrig vad eller vem som varit där innan...)
Då jag är klar upptäcker jag att DEN har kommit! Ja, ni vet VAD (om ni läste mitt förra inlägg). "Shit" tänker jag...Trodde jag var smart när jag packade ner tampongerna i necessären som låg väl inpackad i min fina weekendväska. Som tur var hade jag den med mig in på toan så det var bara att, fortfarande sittandes på den toalettpappersprydda sitsen, öppna väskan, krångla fram necessären och hitta den lilla bomullsraketen.
Så där ja! Nu var det klart. Reste mig, drog upp jeansen och skulle precis spola, när jag....och nu kommer olycka nr 2:
Märker att hela spolfunktionen är trasig (!) Det går en kall vind genom kroppen och jag blir först ståendes paralyserad, precis som om värsta tänkbara scenario precis har utspelat sig. Jag försöker dra upp nånting (typ knapp) för att se om jag får igång mekanismen och när det inte funkar så försöker jag istället trycka ner nånting (typ en knapp) för att se om det sätter igång nån lite spol DÅ! Men ack nej ack nej - vattnet nere i toaletten rör sig inte det minsta, ingen liten våg ens på ytan och jag börjar förstå och inse att det där som ligger där nere i vattnet - det som man egentligen ska spola bort - det kommer inte att försvinna - åtminstone inte så länge som jag är på svensk mark.
Så.....ståendes där inne och inte veta hur många människor som står på kö utanför för att komma in, var det naturligtvis inte mycket jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte spola bort "det där". Det var bara att inse fakta och jag gjorde vad vem som helst skulle ha gjort; jag tog en stor näve toapapper och la som ett litet fint lock ovanpå; Simsalabim - Borta!. Tvättade händerna och gick ut med huvudet högt, redo att fejsa den långa kön av människor. Som tur var så fanns det ingen kö och ingen stod på tur och ville gå in på handikapptoaletten. Jag kunde pusta ut...
När vi sedan kommit in i planet, satt oss tillrätta i RyanAirs trånga, knallgula galonklädda säten så var det dags för lite "äta & dricka" . Vi beställde en liten flaska vitt bubbelvin, chips och varsin stor kopp kaffe. Vi vecklade ner dom s.k. borden och inväntade vår beställning. Flygvärdinnan satte ner vinet, chipsen och gav oss kaffekopparna. Vi ställde allt på respektive bord och när Anders skulle vända sig lätt till vänster för att betala, kom han åt mitt bord och hans hand flög av en ren olyckshändelse ut till höger och kom åt min kaffemugg så att den ramlade....på mig! varpå allt det heta kaffet rann ner på mina ljusa jeans, på min, som tur var, svarta tunika och ner på mitt säte (!) Jag blev så överraskad och överrumplad av hettan från kaffet, samt fick lite smått panik över den jättestora bruna fläck som snabbt bildats på jeansen, att jag brast ut i gråt! Det gjorde ont som bara attan och samtidigt så tänkte jag "Vad ska jag NU ha på mig i London???Jag har ju inga andra brallor med mig! Och vad ska folk tänka när jag kliver ur planet med en stor jäkla fläck mitt fram på byxorna?" Anders blev förstås villrådigt beskyddande och bad om ursäkt flera gånger och han tyckte så synd om mig när han såg tårarna som rann nerför kinderna....Flygvärdinnorna engagerade sig och gav mig AloeVera-kräm att smörja på armen och jag försökte febrilt badda bort kaffefläcken med mitt "Loka-Citron"vatten. Jag "åjade" mig som ett barn (har jag förstått i efterhand) och tyckte hela världen hade rasat (kan det ha nånting att göra med min period nr 3?)
Anders lovade att vi skulle köpa nya jeans åt mig på Harrods (!) Ja, eller hur? sa jag och skrattade mellan tårarna.
En kvart och ett glas vin senare kändes allt bättre igen och jag tänkte att: NU kan den här helgen bara bli SÅ himla bäst efter detta! Och det blev den oxå och fläcken gick nästan helt bort :) Tell you more later! // Hugs from Mia //
PMS = Periodiska systemet ?
Jag befinner mig mitt uppe på PMS:ets högsta topp. Det är snart dags....dags för den där röda floden som konstigt nog alltid kommer som en befrielse och utlöser alla dom där snälla & lyckliga hormonerna i min kropp som gör att jag åter igen känner mig glad och uppskattar livets alla gåvor runt omkring.
Men idag har den där hemska PMS-häxan krypit ut ur sitt skal och hon visar sig från sin allra sämsta sida. Hon tycker på nåt sätt att hon har rätt att vara lite lagomt bitchig till höger & vänster. Hon småfräser och tillrättavisar sin omgivning och tycker att dom flesta runt omkring är allmänt punchiga. Leendet är svårt att plocka fram och känns mest påklistrat och onaturligt.
Man kan ju förstå (i efterhand) att folk runt omkring har svårt att tolka signaler när man, ena dagen, är glad och sprudlande trevlig som en varm solstråle; man "flörtar" lite så där trevligt oskyldigt med både kvinnor & män och man charmar omedvetet människor i sin omgivning. Livet är toppen! ! Och sen, som i en handvändning när DEN perioden infaller, blir man nästan som en helt annan person - PersonlighetsKlyvning kallas det med ett annat ord - Help me someone!!
För se, då kommer den.....som en, först osynlig orkan, som närmar sig sitt kulmen varpå den sen exploderar, ofta helt plötsligt och utan förvarning, fast man VET att den har varit på gång. Akta sig då - Den som råkar vara i närheten.
Jag gråter.....av minsta lilla.....Magen är svälld som om jag vore gravid i 5:e månaden och det GÅR bara inte att hålla in den. Jag känner mig osedd och obekräftad samtidigt som jag VILL vara helst för mig själv. Jag vill "grotta in" mig och prata så lite som möjligt. Ändå rycker jag tag i min stackars man och undrar varför vi inte kan prata med varann om dagens alla händelser när vi ses hemma efter jobbet. Försöker få HONOM att få lite dåligt samvete och slänga över ett visst "ointresse" för umgänge och prat fast det i själva verket är JAG som vill vara själv och allena i köket, laga vår middag i tysthet, bida min tid och tycka lite (eller mycket) synd om mig själv över.....Ja? VAD? Nästan allt och, när jag tänker efter, ingenting.
Positiva känslor går ner i nåt slags friläge och irritationen över den minsta sak är ett faktum. Känner mig som en tickande bomb samtidigt som jag känner mig som ett neutralt rakt sträck!
Hur som helst, så undrar jag om inte hårfärgen har sin lilla betydelse ibland...?
Jag och mina kollegor satt och fikade och pratade om ditten & datten; om livet, barn, relationer och pms. Jag var så inne i pms-snacket att jag inte riktigt hängde med när kollegan bytte samtalsämne. Plötsligt samtalade vi, eller rättare sagt hon, om det "Periodiska Systemet" och inne som jag var, på pms-chattret, så hängde jag liksom på bara. Det vill säga, det periodiska systemet var för mig, just då, mina egna perioder i min så kallade "cykel". Ni vet väl alla ni kvinnor - liksom jag - att månaden är indelad i fyra veckor, fyra olika perioder då vi oftast har fyra olika ansikten.
Mitt eget periodiska system är således:
Period 1: Det "vanliga" jag:et inträder i själen- så som vi egentligen är - alltså när jag är bara Mia.
Period 2: PMS- häxor - Vi utstrålar: Kom inte hit för då fräser jag och försök inte förföra mig - det är ingen idé. & vi proppar i oss choklad därför att vi bara inte kan motstå och bara för att vi tycker synd om oss själva.
Period 3: Mensen - alltså det kvinnliga fenomenet uppträder - magen ömmar och vi känner oss ynkliga och fula.
Period 4: Nu är vi villiga att befruktas - d.v.s nu har vi ägglossning och våra kroppar bokstavligen skriker efter sex - och vi har aldrig känt oss så åtråvärda och attraktiva som nu. Vi sänder ut tydliga signaler om vad vi vill, till våra mäns stora glädje.
Så där har ni det! Vem bryr sig om tabeller, om atomer och molekyler. Om beteckningar som Au, Ag, Ca & Al i kemins, för mig, oförklarliga värld? För mig platsar förkortningen Pms alldeles utmärkt in i den tabellen, för vad är ett oförklarligt mysterium om inte kroppens kemi och alla dessa hormoner som virvlar omkring i kvinnans kropp.
Blond eller inte, that´s my opinion folks!
// PMS-Mia //
Men idag har den där hemska PMS-häxan krypit ut ur sitt skal och hon visar sig från sin allra sämsta sida. Hon tycker på nåt sätt att hon har rätt att vara lite lagomt bitchig till höger & vänster. Hon småfräser och tillrättavisar sin omgivning och tycker att dom flesta runt omkring är allmänt punchiga. Leendet är svårt att plocka fram och känns mest påklistrat och onaturligt.
Man kan ju förstå (i efterhand) att folk runt omkring har svårt att tolka signaler när man, ena dagen, är glad och sprudlande trevlig som en varm solstråle; man "flörtar" lite så där trevligt oskyldigt med både kvinnor & män och man charmar omedvetet människor i sin omgivning. Livet är toppen! ! Och sen, som i en handvändning när DEN perioden infaller, blir man nästan som en helt annan person - PersonlighetsKlyvning kallas det med ett annat ord - Help me someone!!
För se, då kommer den.....som en, först osynlig orkan, som närmar sig sitt kulmen varpå den sen exploderar, ofta helt plötsligt och utan förvarning, fast man VET att den har varit på gång. Akta sig då - Den som råkar vara i närheten.
Jag gråter.....av minsta lilla.....Magen är svälld som om jag vore gravid i 5:e månaden och det GÅR bara inte att hålla in den. Jag känner mig osedd och obekräftad samtidigt som jag VILL vara helst för mig själv. Jag vill "grotta in" mig och prata så lite som möjligt. Ändå rycker jag tag i min stackars man och undrar varför vi inte kan prata med varann om dagens alla händelser när vi ses hemma efter jobbet. Försöker få HONOM att få lite dåligt samvete och slänga över ett visst "ointresse" för umgänge och prat fast det i själva verket är JAG som vill vara själv och allena i köket, laga vår middag i tysthet, bida min tid och tycka lite (eller mycket) synd om mig själv över.....Ja? VAD? Nästan allt och, när jag tänker efter, ingenting.
Positiva känslor går ner i nåt slags friläge och irritationen över den minsta sak är ett faktum. Känner mig som en tickande bomb samtidigt som jag känner mig som ett neutralt rakt sträck!
Hur som helst, så undrar jag om inte hårfärgen har sin lilla betydelse ibland...?
Jag och mina kollegor satt och fikade och pratade om ditten & datten; om livet, barn, relationer och pms. Jag var så inne i pms-snacket att jag inte riktigt hängde med när kollegan bytte samtalsämne. Plötsligt samtalade vi, eller rättare sagt hon, om det "Periodiska Systemet" och inne som jag var, på pms-chattret, så hängde jag liksom på bara. Det vill säga, det periodiska systemet var för mig, just då, mina egna perioder i min så kallade "cykel". Ni vet väl alla ni kvinnor - liksom jag - att månaden är indelad i fyra veckor, fyra olika perioder då vi oftast har fyra olika ansikten.
Mitt eget periodiska system är således:
Period 1: Det "vanliga" jag:et inträder i själen- så som vi egentligen är - alltså när jag är bara Mia.
Period 2: PMS- häxor - Vi utstrålar: Kom inte hit för då fräser jag och försök inte förföra mig - det är ingen idé. & vi proppar i oss choklad därför att vi bara inte kan motstå och bara för att vi tycker synd om oss själva.
Period 3: Mensen - alltså det kvinnliga fenomenet uppträder - magen ömmar och vi känner oss ynkliga och fula.
Period 4: Nu är vi villiga att befruktas - d.v.s nu har vi ägglossning och våra kroppar bokstavligen skriker efter sex - och vi har aldrig känt oss så åtråvärda och attraktiva som nu. Vi sänder ut tydliga signaler om vad vi vill, till våra mäns stora glädje.
Så där har ni det! Vem bryr sig om tabeller, om atomer och molekyler. Om beteckningar som Au, Ag, Ca & Al i kemins, för mig, oförklarliga värld? För mig platsar förkortningen Pms alldeles utmärkt in i den tabellen, för vad är ett oförklarligt mysterium om inte kroppens kemi och alla dessa hormoner som virvlar omkring i kvinnans kropp.
Blond eller inte, that´s my opinion folks!
// PMS-Mia //
Lägesrapport
Närå, ingen fara! Vi har inte glömt bort vårt skötebarn "miaochsus.blogg.se" :)
Det är bara det att det har varit lite mycket på sista tiden och man har liksom inte tagit sig tiden att blogga.
Valborg och första maj har stått för dörren och vädret har ju varit så fantastiskt vackert att man helt enkelt inte haft lust att sätta sig framför laptoppen.
Hela Valborgshelgen hade vi besök av Anders´ äldsta son med familj; son på 2,5 och "nykläckt" liten dotter på 3 månader.Jättesöta små krabater naturligtvis, men man märkte verkligen att den där småbarnstiden är förbi för länge länge sedan! Oj Oj, vad det gick i ett!
På söndagskvällen var jag och min kära sambo helt slut....Vi bara satt och stirrade på TV:n och gick och la oss typ halv 10 (!) *snark snark* och somnade bums.
Min kära bästa kollega och vän Susanne har roat sig med helt andra saker *fniss*
I lördags hände det något väldigt speciellt i hennes liv - men jag tror hon får berätta om det själv.
Hur som haver så stack hon utanför Sveriges gränser i lördags och kommer hem idag faktiskt. Jag kan väl avslöja i alla fall VART hon var och det var i Prag :) Där var hon tillsammans med sin Magnus.
Jag för min del ser fram emot nästa fredag då jag och min Anders flyger till London! Det ska bli urkul. Tänka sig att jag, forna reseledare som jag är, aldrig har varit i London (!) Så nu blir det premiär minsann!
Hoppas ni som läser bloggen inte misströstat för mycket och trott att vi gett upp :)
Vi hörs!
Kram, Mia
Det är bara det att det har varit lite mycket på sista tiden och man har liksom inte tagit sig tiden att blogga.
Valborg och första maj har stått för dörren och vädret har ju varit så fantastiskt vackert att man helt enkelt inte haft lust att sätta sig framför laptoppen.
Hela Valborgshelgen hade vi besök av Anders´ äldsta son med familj; son på 2,5 och "nykläckt" liten dotter på 3 månader.Jättesöta små krabater naturligtvis, men man märkte verkligen att den där småbarnstiden är förbi för länge länge sedan! Oj Oj, vad det gick i ett!
På söndagskvällen var jag och min kära sambo helt slut....Vi bara satt och stirrade på TV:n och gick och la oss typ halv 10 (!) *snark snark* och somnade bums.
Min kära bästa kollega och vän Susanne har roat sig med helt andra saker *fniss*
I lördags hände det något väldigt speciellt i hennes liv - men jag tror hon får berätta om det själv.
Hur som haver så stack hon utanför Sveriges gränser i lördags och kommer hem idag faktiskt. Jag kan väl avslöja i alla fall VART hon var och det var i Prag :) Där var hon tillsammans med sin Magnus.
Jag för min del ser fram emot nästa fredag då jag och min Anders flyger till London! Det ska bli urkul. Tänka sig att jag, forna reseledare som jag är, aldrig har varit i London (!) Så nu blir det premiär minsann!
Hoppas ni som läser bloggen inte misströstat för mycket och trott att vi gett upp :)
Vi hörs!
Kram, Mia
