Mia Holm

På lunchen idag sprang jag på en svart tunika-klänning som föll mig i smaken. Dessutom hängde den på REA-snurran (I like) och det fanns bara en unik kvar så jag bestämde mig för att prova den.

Att prova den och få på sig den var lätt som en plätt! Men när jag sen skulle ta av mig den, så gick det inte !! Den var så att säga "stuck on me"! Ni förstår känslan va? Man står där i provhytten och får inte av sig plagget som man nyss krängt på sig...? Man tar ännu ett djupt andetag, känner paniken komma krypandes och sen tar man i ända från tårna "Ett å två å tre" men...nej...klänningen rör sig inte mer än nån millimeter. Och man tänker så här att, bättre att se sanningen i vitögat och stolpa ut i affären och erkänna, hellre än att kanske få upp klänningen så långt som till huvudet, men sen inget längre och DÅ skulle man verkligen stå med skägget i brevlådan (tänkte jag verkligen så rationellt?)

Jag gick således ut ur provhytten med den provade klänningen fortfarande PÅ mig, tog sikte på flickan i kassan längst bort och berättade för henne hur det hela låg till!

- Det ser ut som att jag måste köpa den här klänningen, för jag får inte av den!! Och jag fattar inte varför för det är egentligen en storlek större än vad jag brukar ha! Och visserligen har jag lagt på mig ett par kg, *bla bla bla* men...
Kassa-tjejen log och småskrattade och det gjorde ju jag med förstås, det var ingen idé att hänga läpp.

Nu var det ju så att jag gärna ville ha den där klänningen i vilket fall som helst, men jag förstod ju också att jag aldrig någonsin skulle kunna ha den på mig om jag sedan skulle klä av mig allena..... Om nöden inte har någon lag så får jag väl helt enkelt sova med den och ha den som nattsärk tänkte jag.

- Du får försöka krångla upp dig på disken här bakom kassan då, så vi får ta bort larmet.

*Gulp* Ok...Nu var det bara en liten pytte detalj: Nämligen att larmgrejen satt längst ner på linningen, vilket innebar att jag, när inga andra kunder var i sikte, snabbt drog upp klänningen ända till höften, ställde mig på tå och lutade mig framåt, så att kassaflickan snabbt kunde avlägsna larmet. Ja! Man kan nästan säga att jag blottade mig en smula! (LITE pinsamt eftersom jag bara hade strumpbyxor under).

- Det känns som att vi gör nåt brottsligt på nåt sätt! sa jag till kassaflickan medan hon snällt tog fram saxen för att avlägsna grej nr 2, nämligen prislappen.


Jag i min nya fina ej avtagbara tunika-klänning

Ikväll ska jag fråga Anders lite förföriskt om han vill klä av mig - Tror ni han förstår syftet på direkten? hi,hi.....Sen kommer jag ju avslöja min lilla penibla historia så klart, men det gör jag sen.....efteråt...

// Mi@ //