Mia Holm

Ja, ni har hört det, det där klassiska ordspråket "En olycka kommer sällan ensam". Men visst är det sant, så sant.
Är nyss hemkommen från en fantastisk weekend i London (vilket jag kommer skriva om lite senare  när jag fixat bilderna). Men hur som helst, INNAN vi kom dit, hände detta, inom loppet av en timme.

När vi passerat säkerhetskontrollen på Västerås flygplats så behövde jag gå på toaletten. Knallade således dit och det visade sig att samtliga damtoaletter var upptagna. Kissnödig som jag var rekade jag läget och fann att handikapptoaletten ej var upptagen. Rätt eller fel - just då hade jag inga skrupler - så jag knallade resolut in där och satte ner rumpan på den toapappersprydda, sitsen (Det gäller ju att skydda sig mot alla möjliga konstiga baciller - kanske jag skulle ha stått upp istället med halvt böjda knän - man vet ju aldrig vad eller vem som varit där innan...)



Då jag är klar upptäcker jag att DEN har kommit! Ja, ni vet VAD (om ni läste mitt förra inlägg). "Shit" tänker jag...Trodde jag var smart när jag packade ner tampongerna i necessären som låg väl inpackad i min fina weekendväska. Som tur var hade jag den med mig in på toan så det var bara att, fortfarande sittandes på den toalettpappersprydda sitsen, öppna väskan, krångla fram necessären och hitta den lilla bomullsraketen.
Så där ja! Nu var det klart. Reste mig, drog upp jeansen och skulle precis spola, när jag....och nu  kommer olycka nr 2:

Märker att hela spolfunktionen är trasig (!) Det går en kall vind genom kroppen och jag blir först ståendes paralyserad, precis som om värsta tänkbara scenario precis har utspelat sig. Jag försöker dra upp nånting (typ knapp) för att se om jag får igång mekanismen och när det inte funkar så försöker jag istället trycka ner nånting (typ en knapp) för att se om det sätter igång nån lite spol DÅ! Men ack nej ack nej - vattnet nere i toaletten rör sig inte det minsta, ingen liten våg ens på ytan och jag börjar förstå och inse att det där som ligger där nere i vattnet - det som man egentligen ska spola bort - det kommer inte att försvinna - åtminstone inte så  länge som jag är på svensk mark.
Så.....ståendes där inne och inte veta hur många människor som står på kö utanför för att komma in, var det naturligtvis inte mycket jag kunde göra. Jag kunde helt enkelt inte spola bort "det där". Det var bara att inse fakta och jag gjorde vad vem som helst skulle ha gjort; jag tog en stor näve toapapper och la som ett litet fint lock ovanpå; Simsalabim - Borta!. Tvättade händerna och gick ut med huvudet högt, redo att fejsa den långa kön av människor. Som tur var så fanns det ingen kö och ingen stod på tur och ville gå in på handikapptoaletten. Jag kunde pusta ut...

När vi sedan kommit in i planet, satt oss tillrätta i RyanAirs trånga, knallgula galonklädda säten så var det dags för lite "äta & dricka" . Vi beställde en liten flaska vitt bubbelvin, chips och varsin stor kopp kaffe. Vi vecklade ner dom s.k. borden och inväntade vår beställning. Flygvärdinnan satte ner vinet, chipsen och gav oss kaffekopparna. Vi ställde allt på respektive bord och när Anders skulle vända sig lätt till vänster för att betala, kom han åt mitt bord och hans hand flög av en ren olyckshändelse ut till höger och kom åt min kaffemugg så att den ramlade....på mig! varpå allt det heta kaffet rann ner på mina ljusa jeans, på min, som tur var, svarta tunika och ner på mitt säte (!) Jag blev så överraskad och överrumplad av hettan från kaffet, samt fick lite smått panik över den jättestora bruna fläck som snabbt bildats på jeansen, att jag brast ut i gråt! Det gjorde ont som bara attan och samtidigt så tänkte jag "Vad ska jag NU ha på mig i London???Jag har ju inga andra brallor med mig! Och vad ska folk tänka när  jag kliver ur planet med en stor jäkla fläck mitt fram på byxorna?" Anders blev förstås villrådigt beskyddande och bad om ursäkt flera gånger och han tyckte så synd om mig när han såg tårarna som rann nerför kinderna....Flygvärdinnorna engagerade sig och gav mig AloeVera-kräm att smörja på armen och jag försökte febrilt badda bort kaffefläcken med mitt "Loka-Citron"vatten. Jag "åjade" mig som ett barn (har jag förstått i efterhand) och tyckte hela världen hade rasat (kan det ha nånting att göra med min period nr 3?)
Anders lovade att vi skulle köpa nya jeans åt mig på Harrods (!) Ja, eller hur? sa jag och skrattade mellan tårarna.

En kvart och ett glas vin senare kändes allt bättre igen och jag tänkte att: NU kan den här helgen bara bli SÅ himla bäst efter detta! Och det blev den oxå och fläcken gick nästan helt bort :) Tell you more later!  // Hugs from Mia //